Min förra blog handlade om närvaro under sommarledigheten.  Jag hade précis börjat återhämta mig från kraftig förkylning.  I dag  väntar jag bara att få mitt lukt- och smaksinne tillbaka. Det intressanta är att övriga sinnen har blivit desto starkare.

Vi närmar oss hösten och mörkare kvällar. Vi skördar  det vi tidigare sått och planerar vad som ska sås näst. Vi förbereder såväl kroppen som huvudet inför det som kommer.

Min egen sommar innehöll mycket funderande. Det är uppenbart att jag tillhör den rasen människor som Maggan Hägglund & Doris Dahlin (Drunkna inte i dina känslor)  kallar för ”känslomänniskör”. För oss är det extra viktigt att ta vara på energinivåerna. Annars kommer uppförsbackarna att kännas för tunga och det blir lite för mycket fart till nedförsbackarna.  Lagom energinivåerna kräver självisk barmhärtighet.

Hör du också till dem, som blir lätt inspirerad av nya saker och snabbt får konstatera att kalendern är proppad av olika bokningar?  Din inre röst försöker tala dig till rätta men mobilen piper och påminner om nästa möte eller destination.

Tommy Hellsten skriver i sin bok “Saat sen mistä luovut” insiktsfullt om förändringar och hur det är viktigt att kasta sig till osäkerhet för att kunna förändras.

“Mera till mig” eller “mera av detsamma”  ger sällan någon extra tillfredsställelse om inte man samtidigt ger bort något annat. Ofta är det största hindret till egen utveckling en själv.  Det krävs en stark inre vilja för att kunna utvecklas och förändras  och en yttre förmåga att ge efter när det behövs. Barmhärtighet går också hand i hand med ödmjukhet.  Enligt Hellsten är ödmjukhet de facto stark svaghet. När vi å ena sidan vågar medge våra begränsningar och å andra sidan tar vara på våra gränser, visar vi ödmjukhet mot  oss själva och orkar bättre.