Jag besökte Stockholm förra veckan och hade en intressant pratstund med en lokal taxiförare. Han kom urpsrungligen från Kurdistan och  var nu en mycket vänlig äldre herre.  Vår diskussionen flöt vidare till kriget mellan kurder och turkar. Utan att ta ställning till själva kriget, berättade han att en lösning tycktes vara nära. Måhända att det var hans önsketänkande. Han hade i alla fall hört från flera familjer att mammorna inte mera var beredda att offra sina söner till landet. Det finns tydligen en uppror bland mammorna som enligt honom bubblar under ytan men som växer  för varje dag. Mammorna gör sina röster hörda. Undrar om det skulle finnas mindre blodbad i världen om mammorna fick bestämma?

Senare samma dag träffade jag en känd lokal kvinnoexpert. Vi pratade om mängden kvinnor  i Iedarpositioner och i styrelser. Norge var det första landet som införde kvoter för att få kvinnornas röster mer synliga. Trots att andelen kvinnor  I styrelseposter steg från  9 % till 42 % är tyvärr inte alla erfarenheter enbart positiva. Enligt någon statistik sjönk börskurserna i  de företagen där antalet kvinnor ökade i styrelserna. Är kvotering den rätta vägen att få kvinnornas röster hörda? Minister Heidi Hautala i Finland är förespråkare av kvoter. Jag påstår att saken är mer komplicerat än så.

Annika Vänje från KTH (Stockholm) lyfter fyra dimensioner som alla påverkar saken. Företagsstrukturer, lönesättning och processer ska vara jämställda, möjligheter för informella samspel ska vara säkrade, företagets symboler och värderingar aktuella och sist men inte minst är det kvinnan själv med självrelatering till sin chefsroll som tynger mest. Det sägs ofta att största hindret för att göra sin röst mera hörd finns inom var och en. Jag kan inget annat än samtycka.

Glastaket krossas med hjälp av vardagliga dåd. Min mormor tog han om flera familjer under andra världskriget, mitt i värsta vinterkylan. Hennes röst bar långt och den syntes. Vi får fortsätta på samma sätt i våran vardag , précis som alla kurdiska mammor gör.